Ja, jag vill alltså bara än en gång påpeka att min blogg numer då finns på http://xn--bjrnnstet-z2a8q.se/
Tack. Det var allt.
Okej, nu har tre personer sagt till mig att det finns lösningar på att inte kunna ta sig in på http://björnnästet.se:
1. Man går in via http://xn--bjrnnstet-z2a8q.se.
2. Man skriver “björnnästet.se” i adressfältet.
Av dem jag pratat med som haft problem med sidan har alltså alla (än så länge) sagt att båda metoderna ovan löser sidvisningsproblemet. Den översta länken skall även fungera om man försöker länka.
I värsta fall är annars http://björnnästet.se/?feed=rss2 mitt feed-flöde, om någon vill läsa bloggen via den vägen tills jag lyckats lösa detta.
Förstår jag folk rätt om de menar att http://björnnästet.se inte fungerar? Jag har hört det två gånger nu – första gången trodde jag bara det berodde på att jag inte riktigt hunnit starta sidan, men nu blir jag orolig.
Jag har provat sidan i både Chrome och Internet Explorer, och den visas i båda. Den borde alltså fungera. (Frank hade tidigare strul med att öppna sidan, men det gick inte förrän hon provade med följande adress: http://xn--bjrnnstet-z2a8q.se. Att bara skriva in björnnästet.se i sökfältet verkar gå det också.)
I värsta fall är http://björnnästet.se/?feed=rss2 mitt feed-flöde, om någon vill läsa den vägen tills jag lyckats lösa detta.
Det är fortfarande lite kaos där, men folk är välkomna att följa mina äventyr på http://björnnästet.se/ framöver. Om de vill. Annars tackar jag för att ni följt mig tills nu.
Detta har varit en frustrerande dag.
Jag ägnade eftermiddagen åt att fika med en person som visade sig vara ganska tråkig att fika med. Lite trist faktiskt – vi har alltid kunnat snacka hur lätt och ledigt som helst. Men jag antar att nu när det hela väl blev en officiell Fika, och därmed belamrat med en etikett och ett tvång, så förlorade hela grejen ånga. När personen i fråga avbröt för att göra annat var jag tacksam.
Större delen av min frustration har dock handlat om att få igång Björnnästet.se. Tro mig, kära läsare – jag kämpar. Mitt lidande beror naturligtvis på att jag egentligen är datormugglare och därmed varken förstår något om – eller är rustad för att tampas med – datorer.
Som det ser ut nu kommer jag kanske inte kunna överföra mina gamla inlägg till den bloggen. Himla synd, om ni frågar mig, men sånt är livet. Men jag får i första hand koncentrera mig på att få bloggen i fråga att FUNGERA och se NÅGORLUNDA SNYGG UT. Jag har börjat inse att det kan dröja veckor innan det händer, men om jag nu lagt ut pengar på såväl domän som webbhotell så antar jag att jag får försöka utnyttja situationen till fullo.
![pen[1]](http://bjornnastet.files.wordpress.com/2010/07/pen1.jpg "pen[1]")
Som tämligen aktiv bloggare har jag vid ett antal tillfällen blivit tillfrågad om jag har några råd att dela med mig av. Inte bara gällande bloggande i sig, utan även skrivande överlag.
Vidare är textförfattande och –redigering någonting jag arbetar ganska mycket med på jobbet. Där sker samma sak – folk ber mig kolla igenom väldigt olika texter och komma med förslag på förbättringar eller råd inför framtida skriverier. (Roligaste händelsen än så länge var när chefen lämnade över ett tolvsidorsdokument till mig och undrade om “man kan visa det för ledningen?”)
Smickrande, naturligtvis. Jag gottar mig ganska rejält åt sådant. Skrivande är någonting jag verkligen älskar, så det är kul att folk lyssnar på en inom det området. Faktum är att jag ganska länge har funderat på att göra ett projekt av saken här i bloggen. Inte en skrivarskola eller något sådant (det vore ju direkt FÖRMÄTET!), utan bara att skriva små artiklar kring mina funderingar kring texter och bloggande.
Jag tror definitivt att jag skall börja med det så fort jag fått igång min nya domän. Definitivt.
Glassen ni ser ovan köpte jag nyss på torget inne i stan.
Jag spankulerade i godan ro fram över torget, sökande efter saker att irritera mig på. Då såg jag vår älskade lilla glassbod och drabbades av… THE CRAVING!
Jag rådslog med mig själv, och irriterandet ajournerades till ett senare tillfälle – allt för att jag skulle kunna få njuta av lite glass. (FUCK GI!)
Den smak jag var mest sugen på att prova var gräddnöt. Bara för att jag aldrig kunnat räkna ut vad det är för nötter. Vi vet ju alla att gräddbuskar är nötlösa. Jag noterade dock även att de sålde romrussin och jordgubbe, två smaker jag hört legender om under de många, vindpinade nätterna kring lägerelden här i The Hole. De smakerna skulle jag också ha.
Såhär i efterhand kan jag lugnt konstatera att jag inte hade en aning om vad jag gjorde när jag bad om tre kulor. Det hade, med tanke på kulornas storlek, varit mer än tillräckligt med en enda. Högst två.
Det blev också mycket riktigt ganska kämpigt att trycka i sig dem. Till slut var min enda önskan att jag skulle kunna ta mig förbi de övre lagren – romrussin och jordgubbe – så att jag kunde få smaka på den eftersuktade gräddnougaten, som låg underst.
Mättnad var inte det enda jag kämpade mot. Min största fiende hette snarare KLADD. Ni förstår, den sämsta egenskapen hos alla världens glassar (även den afrikanska antilop-glassen… go figure) är att de inte utvecklat någon nämnvärd immunitet mot solljus. Det räcker med en ljusstyrka som motsvarar en dåligt fungerande ficklampa från farfars tid för att man inte längre skall ha en läckerhet i sin hand, utan en pöl blask på golvet.
Det hela slutade med att jag kastade skiten i en soptunna. “SÅ LIGG DÄR OCH RUTTNA, DITT FANSKAP!” var orden jag hävde ur mig vid detta hastiga farväl.
![starcraft2_logo[1]](http://bjornnastet.files.wordpress.com/2010/07/starcraft2_logo1.jpg "starcraft2_logo[1]"){kind=logo}
Om någon av mina läsare – mot förmodan – skulle ha skaffat Blizzards Starcraft II och – än en gång mot förmodan – skulle vilja spela det mot mig, så är mitt Battle.net-konto kopplat till Bjornnastet@gmail.com. Hör gärna av er!
Det ni ser ovan är vad jag just nu ser när jag loggar in på Surftown: mitt domännamn, och bredvid det en liten klocka.
Om man för muspekaren över klockan dyker en liten text upp: “Väntar”. Så gjorde det tidigare också när jag försökte flytta över domänen. Jag vill dock understryka att det strul jag drabbades av då helt och hållet berodde på att jag inte riktigt förstått vilka koder som skulle skrivas in var – det var alltså ingenting Surftown kunde råda över.
Saken är den att tidigare, när jag misslyckades med mitt flyttande, så fick jag ett mejl efter cirka fem minuter vari jag informerades om att någonting gått åt helvete. Det har inte hänt denna gång, och det var minst två timmar sedan jag skrev in EPP-koden. Min slutsats är att allting verkar rulla på som det skall.
Då är alltså domänen på väg att hamna där den skall. Nästa projekt blir att installera WordPress.org, det vill säga den lite snitsigare varianten av vad jag nu använder. I ett försök att förbereda mig inför detta har jag exporterat ALLT mitt tidigare blogginnehåll här till en behändig liten .xml-fil. Den är 20MB. Jag vet inte om det är mycket eller lite. Med tanke på att det nog mest rör sig om text och koder så är det kanske mycket. Men om det även är bilder och annat skit som ligger där så är det inte mycket alls.
I vilket fall som helst så ser jag mycket fram emot detta lilla äventyr. Jag kommer att meddela er alla så fort flytten verkligen blivit av. Den kommer kanske att ackompanjeras av 1-2 dagars blogguppehåll, eftersom jag vill få allt att fungera innan jag drar igång.
Avslutningsvis vill jag passa på att tacka dem som hört av sig och erbjudit flytthjälp (fattar ni?). Bli inte överraskade om jag faktisk kvitterar ut era löften.
Det är mycket nu.
Jag har registrerat domänen Björnnästet.se och hyrt in mig på webbhotellet Surftown. Varför de senare? undrar ni. Weeell, eftersom de gav mig ett erbjudande jag helt enkelt inte kunde motstå: för tio kronor i månaden fick jag 20GB lagringsutrymme och 50GB trafik. För att svara på er fråga, ja, jag är nöjd.
Just nu håller jag på att överföra den köpta domänen till Surftown. Detta har inneburit en lååång kamp mot diverse koder och annat fanskap. Nu har jag dock lyckats få en EPP-kod från domänregister.se, och därför hoppas jag att domänen snart inte bara kommer vara min (vilket den alltså redan är), utan även att den kommer vara min på det sätt jag vill att den skall vara min.
Inget av detta förenklas av det faktum att mitt sug efter StarCraft II är oöverstigligt. Faktum är att jag skall ge mig på att spela lite redan nu. Hihihi. Busigt värre av mig. Recension kommer så småningom.
Inatt hade jag ännu en skum dröm. Dock inte en som hade med iHästar att göra. Denna gång träffade jag författaren och biologen Richard Dawkins; han såg dock inte alls ut som han gör på TV, utan var säkerligen 30 år yngre. Och han verkade inte komma från England längre – varken utseende- eller dialektmässigt. Jag försökte prata med honom, men det blev bara pinsamt.
Och vet ni vad det värsta är, om man bortser från att man bara kan spela Terra-kampanjen och måste köpa expansioner om man vill köra Zerg och Protoss? Det är att någonstans sitter det just nu en koffeinöverdoserad jävla fjortis och är bara några minuter från att klara det. Ungefär som de där fjantarna som gick från level 1 i World of Warcraft till level 100 på tjugofyra timmar.
Själv tänker jag njuta av spelet. Hör ni mig?! NJUTA!
![m_gibson320[1]](http://bjornnastet.files.wordpress.com/2010/07/m_gibson3201.jpg "m_gibson320[1]")
Jag har tydligen missat hela FYRA avsnitt i serien om hur pass sinnessjuk Mel Gibson är.
Jag lyssnade nyss igenom dem – avsnitt 3, 4, 5, 6 och 7 – och jag kan väl bara konstatera att karln inte borde få vara i närheten av andra människor. Tänk att han verkade vara så jäkla normal och trevlig så länge (jag vet att jag låter som grannen till någon som visat sig vara seriemördare, men vafan…).
Har ni förresten sett att vissa tar Mels parti. Om man läser kommentarerna till videoklippen ovan så kan man läsa på förvånansvärt många ställen att Oksana “deserved it”, och att hon är en “manipulative bitch (like all russian whores)” som medvetet håller sig lugn och triggar stackars Mels temperament genom att säga rätt/fel saker till honom. Det är lite som alla de där elaka fresterskorna som klär sig på ett visst sätt och som därför faktiskt får finna sig i att bli lite våldtagna.
Nåväl. Vi kan åtminstone gotta oss åt att Mel Gibsons karriär en gång för alla är över. Han kommer aldrig återhämta sig efter detta. Han kommer förlora vårdnaden om ungarna, tvingas gå i terapi och betala belopp i skadestånd och underhåll som inte är av denna värld. Sedan kommer han ruttna bort på någon Xanadu-herrgård där alla i personalen hatar och är rädda för honom. Så låt mig bara konstatera vem som verkligen “deserves it”.
![b05b8df28a73c0ee39e5504dce144a06-orig[1]](http://bjornnastet.files.wordpress.com/2010/07/b05b8df28a73c0ee39e5504dce144a06orig1.png "b05b8df28a73c0ee39e5504dce144a06-orig[1]")
Inatt drömde jag att det fanns någonting som hette iHäst.
iHästar gjordes av Apple. De var mekaniska hästar som man kunde koppla till sin iPhone, och som sedan färdades i oerhörd hastighet. De var på sätt och vis lika riktiga hästar till form och så, om man såg dem på långt avstånd skulle man kanske bli lurad, men vad som avslöjade dem som falsarier var att de 1) var lite för kantiga och 2) inte rörde på benen alls när de körde.
I drömmen skaffade min vän Päran och jag oss iHäst ungefär samtidigt. Sedan färdades vi med dem till några bönemöten vi deltog i.
Jag försöker just nu överföra innehållet på Bjornnastet.com till Björnnästet.se. Vi får se om det går. Skulle jag misslyckas, och vi riskerar för evigt förlorar kontakten med varandra, kära läsare, så kommer jag förmodligen be Anna lägga upp lite information om var ni kan hitta mig fortsättningsvis. Om sedan hon går med på att dela med sig av den informationen…well, hon kommer säkert på något sätt att utpressa mig. Låt oss hoppas att det inte går så långt. Jag skall pyssla vidare i detta ärende i morgon.
Klippet nedan skall ni endast, endast, endast titta på om ni redan sett Inception, okej? Och OM ni har set Inception, då SKALL ni se det… för det är tamejtusan skitcoolt.
Fattar ni?
Ifall ni inte lade märke till det så lyder bildtexten ovan “Här styckar vi själva”.
Detta stolta konstaterande, och naturligtvis planschen det står att finna på, sitter i ett skyltfönster till en chark i Lund. Jag passerade den emellanåt på den tid då jag pluggade språk- och textstruktur där. Idag passerade jag den igen. Och än en gång blev jag lika fundersam. För hur – hur?! – skall jag förstå denna fullkomligt absurda plansch?
Jag vet inte ens om bilden var allvarligt avsedd en gång i tiden. Den kanske är fejk? Min misstanke är att om det är en arrangerad bild så kan den komma från en gammal svensk komedi av något slag. Den skumme gangsterkarln i bakgrunden skulle med lätthet kunna vara en komisk biroll. Och den andre herrn – han i förgrunden, med sågen? – har något stiligt över sig. Skulle kunna vara en huvudrollsinnehavare i sagda film.
Sen har jag kanske lite svårt att smälta att herrarna har slips på sig. Det känns som om styckare skulle kunna ursäktas om de inte tog på sig en sådan. Å andra sidan visste de kanske om att de skulle förevigas i allt sitt liksågande? De kanske ville vara lite fina? (Samtidigt hade ju brittiska nyhetsläsare frack på sig när de läste nyheterna i radio, så jag antar att märkligare saker har hänt.)
Mina funderingar rör även den butikspersonal som satt planschen i fönstret för allmän beskådan. De är säkerligen stolta över att de styckar själva, men är det något slags morbidt* sinne för humor som fått dem att basunera ut saken på detta vis?
Jag vet inte. Sannerligen inte. Men jag kan lova er en sak – om jag någonsin råkar mörda någon morsa med skrikiga skitungar och måste göra mig av med liket? Jag vet vart jag kommer vända mig för experthjälp. I’m just sayin’.
*Jaja, försök NI böja det ordet utralt.
Ser ni blodfläcken?
Så högt har jag aldrig skurit mig förr under rakning. Måste vara rekord. Och ja, jag är SÄKER på att Guiness Book of Records har en kategori som handlar om människor som inte kan raka sig. Vad har vi dem annars för?
Kära läsare,
Egentligen har jag två bloggnyheter att dela med mig av, men jag känner att den ena är en nyhet som egentligen inte är min att avslöja. Därför låter jag bli. Jag nöjer mig istället med att vara ett sådant där arsle som bara hintar lite och sedan låter läsarna kvida i nyfikenhetens alla plågor. Om det blir av så lovar jag dock att det kommer bli roligt.
Den nyhet som dock bara berör MIG och som jag därför KAN dela med mig av är följande: jag håller, lite smått sådär, på att fundera om jag inte skulle lämna WordPress.com och gå över till WordPress.org.
Funderandet handlar i första hand om att jag är ganska trött på hur min blogg ser ut. Jag tycker den ger ett oproffsigt och tråkigt intryck, och någonting roligare skulle verkligen vara på sin plats. Att byta till ett helt annat bloggverktyg än WordPress låter sig dock inte göras – jag har provat de flesta under mina fem-sex år som bloggare (FAN vad tiden har gått!) och ingen annan sida är ens i närheten av WP. Därför får det helt enkelt bli WP.
Dock vet jag att WordPress.org erbjuder fler möjligheter än WordPress.com. Man kan få sidan att se ut precis så som man vill ha den, och det är nog vad jag vill.
Hursomhelst. Om jag får igång en annan sida så hör jag naturligtvis av mig. Naturligtvis.
Eller…?
Inte så drastiskt som det låter.
I morgon släpps dock StarCraft II, och jag skall spela det. Detta kommer – med all sannolikhet – leda till att jag gör verklighet av de där raderna Björn Afzelius faktiskt aldrig riktigt skrev:
Då är det farväl till släkt och vänner
och alla andra som du känner
för sådan är moralen
i den svenska StarCraft-dalen.
Jag spelade det första liret när jag var liten. Väldigt, väldigt, väldigt mycket. Och om nu tvåan är så bra som jag tror och hoppas, så lär jag inte starta mitt Xbox 360 eller PS3 ett tag framöver, utan istället bänka mig här vid datorn och utkämpa intergalaktiska strider. I ett par månader.
Så jag vill passa på att tacka alla vänner och bekanta för att ni fortfarande står vid min sida när jag återvänder från StarCraft-mörkret om några månader. Tack.
Sedan är det bara att vänta på Diablo III. *dreglar*
Idag är jag efter filmen-hög.
Jag vet att många andra också kan uppleva den känslan, även om den inte alltid har med film att göra (jag hade den även efter Eddie Izzard i december). Känslan grundar sig i att man upplevt någonting man tyckte var jättebra, och sedan vaknar dagen efter och fortfarande känner sig rusigt glad och belåten.
Ja, Inception var fantastisk, vilket ni kan läsa om i den recension jag publicerade inatt. Idag sitter jag och läser om den på WikiPedia, kollar recensioner på nätet, letar upp allt jag inte vågade läsa tidigare på grund av spoilers, och så vidare. Och jag känner mig småhög – glad att någon hade de femtonkilosballar som krävdes för att överhuvudtaget våga föreställa sig den filmen. Den så kallade drömfabriken Hollywood har vanligtvis inte det.
Jag minns mycket tydligt ett tidigare tillfälle i mitt liv då jag kände så här gällande film. Då hade jag just sett Steven Soderberghs Traffic tillsammans med några vänner, och vi kunde inte smälta vilken upplevelse det varit. Detta var gott och väl tio år sedan, och jag kommer klart och tydligt ihåg våra tafatta försök att artikulera upplevelsen: “Alltså… fan… så jävla bra liksom… så… liksom bra…!”
Man vet att man är efter filmen-hög när orden inte riktigt tycks räcka till för det man vill säga.
![Inception-Poster[1]](http://bjornnastet.files.wordpress.com/2010/07/inceptionposter1.jpg "Inception-Poster[1]")
Inception är sorgsen, vacker och skrämmande.
I sin recension skriver filmkritikern Roger Ebert följande: “Here is a movie immune to spoilers: If you knew how it ended, that would tell you nothing unless you knew how it got there. And telling you how it got there would produce bafflement.” Jag håller inte med. Detta är en film man definitivt kan spoila, och man kan dessutom göra det på ett sådant sätt att folk förstår vad man just spoilade. Ebert är bara lite för kär i sin prosa (det händer ibland).
Faktum är att jag ser det som en oerhörd styrka i Christopher Nolans manus och regi att vi, som åskådare, överhuvudtaget kan hänga med i vad som händer. Filmen tappade förvisso mig vid något tillfälle, men då handlade det bara om detaljer. Vad folk i stora drag försökte åstadkomma – och varför – hade jag helt klart för mig. Att någon överhuvudtaget lyckades med det konststycket i en så pass komplicerad rulle borde applåderas av publiker över hela världen.
Berättelsen i Inception handlar om en man vid namn Dom Cobb (Leonardo Di Caprio). Han specialiserar sig på att infiltrera folks drömmar och stjäla idéer. Nu får han möjlighet att sätta tänderna i ett sista uppdrag – ett som skulle låta honom stänga butiken för gott och sedan återvända till hemlandet Amerika, som han sedan länge inte vågat besöka på grund av rättsliga processer. Uppdraget visar sig dock vara komplicerat. Istället för att stjäla en idé skall han försöka plantera en, vilket är mycket svårare.
Detta kastar honom och hans medarbetare in i ett projekt där de skapar drömmar i drömmar i drömmar. Olika lager av medvetande. Allt för att lyckas plantera den där idén hos en företagsarvinge (Cillian Murphy). Och på varje lager blir det – och jag tror detta kan vara förklaringen till varför filmen tilläts kosta nästan $200 miljoner – naturligtvis ganska våldsamt och väldigt spännande.
De flesta recensioner jag läst påpekar att Inception är någonting unikt. En sommarfilm med jakter, explosioner och specialeffekter, men som ändå har någonting lite djupare att komma med. Christopher Nolan har dock – lyckligtvis – i slutändan bestämt sig för att låta sin film handla om Cobbs karaktär och känsloliv, snarare än det gamla tråkiga The Matrix-tramset om vad som egentligen är verklighet. Där Neo och hans vänner och fiender förblev endimensionella spöken utan glädje och kärlek och allt annat som gör oss mänskliga, handlar Inception om en varelse i kamp med sig själv. Ack, så mänskligt. Och jag ser hellre någonting som handlar om inre sanningar än yttre – verklighetsflummet kan vi väl lämna åt de sämre vetande rödvinsfilosoferna.
Filmen håller annars den höga kvalitet åtminstone jag kommit att vänta mig av Nolan. Tempot är rasande högt, situationerna väl utmejslade och effekterna så fantastiska att – ja, de ser verkliga ut. Allt utan att karaktärerna glöms bort. Det sägs att Nolan ägnade nästan tio år åt att finslipa manuset. Jag är inte överraskad.
Allt det ni kan läsa ovan handlar om varför Inception är vacker. Jag skrev dock även att den är sorgsen och skrämmande. Även om “vacker” är ett subjektivt omdöme från min sida, så är nog “sorgsen och skrämmande” det i än högre grad. Någonting i denna film fick mig att bli lite illa till mods. Det är nog min blödiga sida – den som tycker att folk borde få vara lyckliga och leva trevliga liv. Här möter vi motsatsen: människor som fattat beslut vars konsekvenser de nu får leva med. Det skrämmer mig att det inte finns någon väg ut. Och det gör mig sorgsen när jag ser folk kämpa, trots uppnåendets omöjlighet.
***FET SPOILER***
Och så har vi då filmens slut. Jag såg det komma. Jag misstänkte det faktiskt redan innan jag satte mig i biofåtöljen.
Inception är en mindfuck-film, och man kan alltid vara säker på att de tänker ge oss en sista blåtira. Det som gör filmens slut så intressant är dock inte ATT en grej eventuellt händer, utan att vi tillåts fundera över VARFÖR den eventuellt händer. Vem skulle vilja att det händer som eventuellt händer där? Jag har min gissning. Annars fanns det kanske ingen större anledning att låta Michael Caine spela just den rollen.
![twilight_bigteaserposter[1]](http://bjornnastet.files.wordpress.com/2010/07/twilight_bigteaserposter1.jpg "twilight_bigteaserposter[1]")
Jag sa att jag skulle komma med någonting CHOCKERANDE idag, and here you have it: jag har, tillsammans med Frank, sett de tre Twilight-filmerna.
När ni kräkts färdigt kan ni läsa vidare.
Detta företag kräver naturligtvis sin förklaring. Ni förstår, när Frank återvände från Norge nyligen överraskades hon av att det pågick så mycket snack om dessa rullar. Hon noterade i synnerhet min avsky för dem, och ville veta vad alltihop handlade om. Därför föreslog hon att vi skulle se filmerna tillsammans, så att hon 1) kunde bilda sig en uppfattning och 2) dessutom kunde få höra mina livekommentarer om varför spektaklet suger.
Vi hyrde alltså Twilight och New Moon vid två olika tillfällen. Eftersom vi såg dem på Blu-ray på min supernajsa LCD-TV föll lotten på mig att stå för hyrandet. Båda gångerna skämdes jag så mycket över att kvittera ut mögen att jag genomförde ett litet skådespel i videobutiken: jag gick fram till personalen med min mobil i handen, tittade förvirrat på den som om jag just fått ett SMS, och frågade sedan om de “har… eh… någonting som heter typ (kisar mot mobilen) Twilight?” Allt för att de skulle tro att jag inte var det minsta insatt i skiten.
Min åsikt står fast: Twilight och New Moon är dåliga filmer. De är klumpigt skrivna, slarvigt filmade och makalöst uselt skådespelade. Jag gladde mig åt att Frank delade min åsikt om alla dessa problemområden. Synnerligen glad blev jag när hon, efter att Robert Pattinson varit med i första filmen i kanske en kvart, undrade när “han som ska vara så snygg dyker upp?” Joy in my heart.
Igår gick vi på bio (Frank hade gratisbiljetter på SF) och såg New Moon. Den var inte särskilt bra, men ändå inte dålig på riktigt samma sätt som de andra två. Man kunde skönja en viss känsla för det visuella, och manusarbetet var en smula bättre. Pattinson är fortfarande kass, men Kristen Stewart skulle nog kunna bli en ganska duktig skådis en dag. (Hey, om jag sagt sanningen om de andra filmerna får jag säga sanningen nu också.)
Det som dock gör filmen lite bättre än de andra är att det, i storyn, fanns ett visst embryo till något som skulle kunna vara intressant. De tidigare filmerna led tvivelsutan av att det finns noll – nada, zip, niente – kemi mellan de två huvudrollerna. Vad fan de ser i varandra är och förblir ett mysterium. I Eclipse ställs dock Bella inför ett val som faktiskt har konsekvenser: Skall hon välja Edward och därmed ta farväl av sitt liv eller Jacob? Anledningen till att situationen egentligen inte blir intressant är att Bella bestämt sig redan från början, vilket naturligtvis förtar all eventuell dramatik. Men embryot fanns där.
Sen kan man ju inte bli annat än sur på henne. Att välja Edward tycks ju vara det absolut dummaste hon kan göra. Han är DÖD. Och han kommer DÖDA henne. Och få henne att ta avstånd från släkt och vänner. Och när de andra vampyrerna berättar om hur mycket det suger att vara vampyr (no pun intended), så framstår det inte som särskilt frestande. Jacob däremot är mänsklig, levande och verkar kunna hysa riktiga känslor. Vad Bella behöver är att The Sassy Gay Friend dyker upp och förklarar för henne att hon är en STUPID BE-ATCH som nog gör bäst i att skärpa sig.
Kvällens äckligaste upplevelse var dock inte filmen eller, märkligt nog, Robert Pattinsons känslolösa, vidriga ansikte. Snarare var det publiken som omgav mig och Frank. Det var en samling fjortisar i alla de åldrar. Och när Pattinson visade sig på duken började ett jävla stönande och viskande om hur snygg han var. Sagda publik skrattade även åt genomusla skämt i filmen och betedde sig allmänt omoget. Frank och jag satt också och skrattade. Dock inte åt filmen, utan åt vår medpublik. Herregud, vilka idioter. Vid ett tillfälle när de skrattade som mest gjorde jag en FACE-PALM och slog mig själv i pannan. Vid ett par andra tillfällen när filmen skulle föreställa Allvarlig och Rörande satt vi och småskrattade. Kvinnan bredvid mig gav mig sura blickar. Förmodligen förstörde jag lite av hennes filmupplevelse. Det var gårdagens goda gärning.
