Inception (2010)

Inception är sorgsen, vacker och skrämmande.

I sin recension skriver filmkritikern Roger Ebert följande: “Here is a movie immune to spoilers: If you knew how it ended, that would tell you nothing unless you knew how it got there. And telling you how it got there would produce bafflement.” Jag håller inte med. Detta är en film man definitivt kan spoila, och man kan dessutom göra det på ett sådant sätt att folk förstår vad man just spoilade. Ebert är bara lite för kär i sin prosa (det händer ibland).

Faktum är att jag ser det som en oerhörd styrka i Christopher Nolans manus och regi att vi, som åskådare, överhuvudtaget kan hänga med i vad som händer. Filmen tappade förvisso mig vid något tillfälle, men då handlade det bara om detaljer. Vad folk i stora drag försökte åstadkomma – och varför – hade jag helt klart för mig. Att någon överhuvudtaget lyckades med det konststycket i en så pass komplicerad rulle borde applåderas av publiker över hela världen.

Berättelsen i Inception handlar om en man vid namn Dom Cobb (Leonardo Di Caprio). Han specialiserar sig på att infiltrera folks drömmar och stjäla idéer. Nu får han möjlighet att sätta tänderna i ett sista uppdrag – ett som skulle låta honom stänga butiken för gott och sedan återvända till hemlandet Amerika, som han sedan länge inte vågat besöka på grund av rättsliga processer. Uppdraget visar sig dock vara komplicerat. Istället för att stjäla en idé skall han försöka plantera en, vilket är mycket svårare.

Detta kastar honom och hans medarbetare in i ett projekt där de skapar drömmar i drömmar i drömmar. Olika lager av medvetande. Allt för att lyckas plantera den där idén hos en företagsarvinge (Cillian Murphy). Och på varje lager blir det – och jag tror detta kan vara förklaringen till varför filmen tilläts kosta nästan $200 miljoner – naturligtvis ganska våldsamt och väldigt spännande.

De flesta recensioner jag läst påpekar att Inception är någonting unikt. En sommarfilm med jakter, explosioner och specialeffekter, men som ändå har någonting lite djupare att komma med. Christopher Nolan har dock – lyckligtvis – i slutändan bestämt sig för att låta sin film handla om Cobbs karaktär och känsloliv, snarare än det gamla tråkiga The Matrix-tramset om vad som egentligen är verklighet. Där Neo och hans vänner och fiender förblev endimensionella spöken utan glädje och kärlek och allt annat som gör oss mänskliga, handlar Inception om en varelse i kamp med sig själv. Ack, så mänskligt. Och jag ser hellre någonting som handlar om inre sanningar än yttre – verklighetsflummet kan vi väl lämna åt de sämre vetande rödvinsfilosoferna.

Filmen håller annars den höga kvalitet åtminstone jag kommit att vänta mig av Nolan. Tempot är rasande högt, situationerna väl utmejslade och effekterna så fantastiska att – ja, de ser verkliga ut. Allt utan att karaktärerna glöms bort. Det sägs att Nolan ägnade nästan tio år åt att finslipa manuset. Jag är inte överraskad.

Allt det ni kan läsa ovan handlar om varför Inception är vacker. Jag skrev dock även att den är sorgsen och skrämmande. Även om “vacker” är ett subjektivt omdöme från min sida, så är nog “sorgsen och skrämmande” det i än högre grad. Någonting i denna film fick mig att bli lite illa till mods. Det är nog min blödiga sida – den som tycker att folk borde få vara lyckliga och leva trevliga liv. Här möter vi motsatsen: människor som fattat beslut vars konsekvenser de nu får leva med. Det skrämmer mig att det inte finns någon väg ut. Och det gör mig sorgsen när jag ser folk kämpa, trots uppnåendets omöjlighet.

***FET SPOILER***

Och så har vi då filmens slut. Jag såg det komma. Jag misstänkte det faktiskt redan innan jag satte mig i biofåtöljen.

Inception är en mindfuck-film, och man kan alltid vara säker på att de tänker ge oss en sista blåtira. Det som gör filmens slut så intressant är dock inte ATT en grej eventuellt händer, utan att vi tillåts fundera över VARFÖR den eventuellt händer. Vem skulle vilja att det händer som eventuellt händer där? Jag har min gissning. Annars fanns det kanske ingen större anledning att låta Michael Caine spela just den rollen.